Björnbärens år

Daggdroppar,

solskenskyssar

och björnbär under himlen blå.

Spring i bena,

rivsår på knäna

 och hår som skiftar i guld

Hand i hand,

påväg hem,

två trötta som fann varann.

Skriet från vildmarken

Det kändes som att yla till månens sken.

Bara att ingenting hördes.

Lungorna räckte inte till.

Hjärtat kvävde skriet.

Skriet från vildmarken.

Vargen sökte efter sin frände

i skogens mörka djup.

Så långt ögat nådde.

Men det räckte inte till.

Hjärtat ville inte känna

den ville stanna,

I sin trygga vrå.

Försiktiga steg bland mossan

men vargen kom ingenvart.

Benen ville inte bära längre.

Hjärtat hade stannat där.

Vargens tjut ekade nu

Sökandes efter sin frände

från mörka sidan av månen.

Bara stjärnorna tindrade till svar

en tröst i mörkret:

Aldrig ensam,

Alltid älskad

Skriet från vildmarken.

 

Gummans ungdom

Gumman satt på sin kökspall

färgen hade flagnat.

Tjugo år tidigare

var den grön.

Grön, som skogens mäktiga granar

som dess höga tallar

som mossan på marken.

Gumman var sällan närvarande

hon levde i nuet som var då,

då det fanns spring i bena

och luften var smaksatt med skratt och kärlek.

Träden vinade framför henne

susen förde henne tillbaka

till ungdomens magiska tid,

då allt det gröna blomstrade

och ögonen gnistrade

likt ytan av sjön brevid hemmanet.

Så grönt,

så vackert

-nuet som var då.
Gumman satt på sin kökspall även då,
i ungdomens gröna dagar.