Det var ett tag sen sist
insåg jag när vinden vinade och kinderna blev blöta.
Havet stormade
vågorna lika höga som båtens kant.
Lite rädd var jag
för det okända.
Mamelucker, tänkte jag
dom måste finnas där i djupet.
Det kändes, som om poseidon själv red på apostlahästarna
när skummet på ytan vaggades vidare
våg för våg
längre ut i det okända.
Respekt och fruktan
känslor som går hand i hand.
Livet hade tagit en vändning mot det bättre,
ironi på hög nivå
då man försökte rida ut stormen.
Den trygga hamnen omfamnade mig
med båda benan nu på stadig mark.
Jag vet vem jag är
Jag vet vart jag ska
Tre år senare
vet jag hur man rider ut en storm.
Ibland måste man dyka på djupet
ta sig en kallsup eller två
sen efteråt kan man glädjas över
att dyblöta kläder är den minsta av problemen man har.
Sådan är livet ute på ett stormigt hav
Den ena dagen är inte den andre lik.
Men nu sitter jag här efter färden,
och gläds över de stunder vi haft.
Solsken, lugn, storm och regn.
Du och jag havet,
du och jag.
Du och jag havet,
du och jag.
