Björnbärens år

Daggdroppar,

solskenskyssar

och björnbär under himlen blå.

Spring i bena,

rivsår på knäna

 och hår som skiftar i guld

Hand i hand,

påväg hem,

två trötta som fann varann.

Skriet från vildmarken

Det kändes som att yla till månens sken.

Bara att ingenting hördes.

Lungorna räckte inte till.

Hjärtat kvävde skriet.

Skriet från vildmarken.

Vargen sökte efter sin frände

i skogens mörka djup.

Så långt ögat nådde.

Men det räckte inte till.

Hjärtat ville inte känna

den ville stanna,

I sin trygga vrå.

Försiktiga steg bland mossan

men vargen kom ingenvart.

Benen ville inte bära längre.

Hjärtat hade stannat där.

Vargens tjut ekade nu

Sökandes efter sin frände

från mörka sidan av månen.

Bara stjärnorna tindrade till svar

en tröst i mörkret:

Aldrig ensam,

Alltid älskad

Skriet från vildmarken.

 

Gummans ungdom

Gumman satt på sin kökspall

färgen hade flagnat.

Tjugo år tidigare

var den grön.

Grön, som skogens mäktiga granar

som dess höga tallar

som mossan på marken.

Gumman var sällan närvarande

hon levde i nuet som var då,

då det fanns spring i bena

och luften var smaksatt med skratt och kärlek.

Träden vinade framför henne

susen förde henne tillbaka

till ungdomens magiska tid,

då allt det gröna blomstrade

och ögonen gnistrade

likt ytan av sjön brevid hemmanet.

Så grönt,

så vackert

-nuet som var då.
Gumman satt på sin kökspall även då,
i ungdomens gröna dagar.

Livets hopp

Bakom torpet den röda
en lada av timmer står
lite grå och ängslig
precis som gumman
som dit varje dag går.

Klabbe efter klabbe
hon staplar på
med yxan hon hugger
trots att benen vill ej hålla gå

Hösten smyger runt knuten
En brasa gumman har tänt
högra benet är bruten
hon glömde att stänga dörren
och nu står den på glänt.

Du kyliga vind från Norden
håll dig borta från denna gummas vrå
så att hon ej blir sänkt under jorden
med sina frusna tår.

Klabbe efter klabbe
nu brinner där
i spisen som hon tänt
Låt glöden värma gummans kropp
och låt i fönstren av denna röda torp
lysa värme, glädje och livets hopp.

Sommarminne

I en skrud av vitt

med virkad spetslinning

plockade hon prästkragar

i buketter på tjugofem.

Sommarsolen gassade

och hennes hår glittrade i guld.

Hennes ansikte speglade de levande såsom de döda

ett brett leende med ena ögat slutet

såsom farmor brukade göra.

Där ute på ängen går hon med änglar

och i änglars vakt är flickan ständigt.

Intet ont kan hända

som hjärtat inte klarar av

när flickan i skrud av vitt

plockar prästkragar

i buketter på tjugofem

de som farmor i himlen skall få.

Strålar av värme som sprider sig ömt

i hjärtat var allt det goda gror.

Farmors flicka på sommarängen  barfota går,

- ja hon går bland änglar.

Med prästkragar, i buketter på tjugofem.

Älskar.

Älskar inte,

Älskar.

såsom farmor brukade göra.

Finlands gröna guld

På sina äldre dagar ville hon se

hur det kändes att flyga högt

ovanför trädtopparna

någonstans bland molnen.

Skogen doftade av naturens grönska

och gumman andades in djupt.

En solstråle smög sig genom fönstret

och värmde hennes knäppta händer.

Gungstolen gungade i takt med moraklockan

och de små fåglarna kvittrade utanför.

En suck av längtan undslapp hennes läppar

som nu var en nyans av blått

från tjugotalets rosenröda.

Sakta,sakta vaggar gungstolen henne till sömns

och i drömmarnas land flyger hon nu

över Finlands gröna guld.

Där, någonstans bland molnen

flyger hon äntligen fri.

Det är aldrig försent att drömma.

Visdomsord

Rosor är ofta röda
Violer för det mesta blå
Lyckan kommer ofta
men desto oftare har jag sett den gå.

Men ingen fara kära du
lyckan kan ju ej gå tu.
Den som ger så han skall få,
för du skördar det du sår.