Livets hopp

Bakom torpet den röda
en lada av timmer står
lite grå och ängslig
precis som gumman
som dit varje dag går.

Klabbe efter klabbe
hon staplar på
med yxan hon hugger
trots att benen vill ej hålla gå

Hösten smyger runt knuten
En brasa gumman har tänt
högra benet är bruten
hon glömde att stänga dörren
och nu står den på glänt.

Du kyliga vind från Norden
håll dig borta från denna gummas vrå
så att hon ej blir sänkt under jorden
med sina frusna tår.

Klabbe efter klabbe
nu brinner där
i spisen som hon tänt
Låt glöden värma gummans kropp
och låt i fönstren av denna röda torp
lysa värme, glädje och livets hopp.

Sommarminne

I en skrud av vitt

med virkad spetslinning

plockade hon prästkragar

i buketter på tjugofem.

Sommarsolen gassade

och hennes hår glittrade i guld.

Hennes ansikte speglade de levande såsom de döda

ett brett leende med ena ögat slutet

såsom farmor brukade göra.

Där ute på ängen går hon med änglar

och i änglars vakt är flickan ständigt.

Intet ont kan hända

som hjärtat inte klarar av

när flickan i skrud av vitt

plockar prästkragar

i buketter på tjugofem

de som farmor i himlen skall få.

Strålar av värme som sprider sig ömt

i hjärtat var allt det goda gror.

Farmors flicka på sommarängen  barfota går,

- ja hon går bland änglar.

Med prästkragar, i buketter på tjugofem.

Älskar.

Älskar inte,

Älskar.

såsom farmor brukade göra.

Finlands gröna guld

På sina äldre dagar ville hon se

hur det kändes att flyga högt

ovanför trädtopparna

någonstans bland molnen.

Skogen doftade av naturens grönska

och gumman andades in djupt.

En solstråle smög sig genom fönstret

och värmde hennes knäppta händer.

Gungstolen gungade i takt med moraklockan

och de små fåglarna kvittrade utanför.

En suck av längtan undslapp hennes läppar

som nu var en nyans av blått

från tjugotalets rosenröda.

Sakta,sakta vaggar gungstolen henne till sömns

och i drömmarnas land flyger hon nu

över Finlands gröna guld.

Där, någonstans bland molnen

flyger hon äntligen fri.

Det är aldrig försent att drömma.

Visdomsord

Rosor är ofta röda
Violer för det mesta blå
Lyckan kommer ofta
men desto oftare har jag sett den gå.

Men ingen fara kära du
lyckan kan ju ej gå tu.
Den som ger så han skall få,
för du skördar det du sår.

En stormig historia

Det var ett tag sen sist

insåg jag när vinden vinade och kinderna blev blöta.

Havet stormade

vågorna lika höga som båtens kant.

Lite rädd var jag

för det okända.

Mamelucker, tänkte jag

dom måste finnas där i djupet.

Det kändes, som om poseidon själv red på apostlahästarna

när skummet på ytan vaggades vidare

våg för våg

längre ut i det okända.

Respekt och fruktan

känslor som går hand i hand.

Livet hade tagit en vändning mot det bättre,

ironi på hög nivå

då man försökte rida ut stormen.

Den trygga hamnen omfamnade mig

med båda benan nu på stadig mark.

Jag vet vem jag är

Jag vet vart jag ska

Tre år senare

vet jag hur man rider ut en storm.

Ibland måste man dyka på djupet

ta sig en kallsup eller två

sen efteråt kan man glädjas över

att dyblöta kläder är den minsta av problemen man har.

Sådan är livet ute på ett stormigt hav

Den ena dagen är inte den andre lik.

Men nu sitter jag här efter färden,

och gläds över de stunder vi haft.

Solsken, lugn, storm och regn.
Du och jag havet,
du och jag.

Kärlek.

Du följde mig över berg och dal

höll min rimfrostiga hand

en kall vintersol lyste på ditt hår

och mina ögon dränktes i guld.

Snökristaller överallt

små små diamanter prydde marken

vi dykte ner i en driva

och himlen snuddade vid tårna.

Du höll min rimfrostiga hand

och vägrade släppa taget

Jag blickade mot solen

kall

men inombords var jag varm.

Över berg och dal

över snö och grus

i mot och medvind

håller du min hand.

Tusen och en natt, älskling.

Det var när det blodröda satinbandet föll på marken

och sanden fyllde tomrummet mellan tårna

då månskenet lyste upp vägen

och dammen hade lagt sig 

då fann vi ro

i varandras begärande famnar.

En stund av fullkomlig lycka

och stjärnorna såg på oss vetande

att morgonsolen skulle snart slå i blom

likt rosbusken i vår trädgård

i all sin prakt

Men i just denna stund

då saligheten tagit form

av tätt sammanslingrande människor

jag kysser dig godnatt

och somnar vid morgonkvisten

då tusen och en natt

aldrig är tillräckligt länge nog

för att älska dig.