Hon rev ner de retro mönstrade tapeten
fula, olivgröna med fläckar på.
tills den kala väggen stod bar
spegeln lämnade hon kvar
och framför stod en tjej med rödgråtna ögon
lite snorig var hon också
kinderna blöta
mer nerdränkta
salt
det smakade salt
livet var surt
kontraster
potatisnäsa
smutsig av jord
det gick inte att skrubba bort
läpparna blå
hon bet hårdare
det var ingen Mors lilla Olle visa.
Aldrig vacker.
Osäkerheten räckte fram sin hand
smekte henne ömt
fönstret var öppet
vinden tog henne i sin famn
känslan av att falla
falla
landa mjukt
Himlen hade aldrig varit så blå
Nya människor
Väggarna målades knallgula
och den lilla videungen sov
för än så var det vinter.
No comments:
Post a Comment