En stormig historia

Det var ett tag sen sist

insåg jag när vinden vinade och kinderna blev blöta.

Havet stormade

vågorna lika höga som båtens kant.

Lite rädd var jag

för det okända.

Mamelucker, tänkte jag

dom måste finnas där i djupet.

Det kändes, som om poseidon själv red på apostlahästarna

när skummet på ytan vaggades vidare

våg för våg

längre ut i det okända.

Respekt och fruktan

känslor som går hand i hand.

Livet hade tagit en vändning mot det bättre,

ironi på hög nivå

då man försökte rida ut stormen.

Den trygga hamnen omfamnade mig

med båda benan nu på stadig mark.

Jag vet vem jag är

Jag vet vart jag ska

Tre år senare

vet jag hur man rider ut en storm.

Ibland måste man dyka på djupet

ta sig en kallsup eller två

sen efteråt kan man glädjas över

att dyblöta kläder är den minsta av problemen man har.

Sådan är livet ute på ett stormigt hav

Den ena dagen är inte den andre lik.

Men nu sitter jag här efter färden,

och gläds över de stunder vi haft.

Solsken, lugn, storm och regn.
Du och jag havet,
du och jag.

Kärlek.

Du följde mig över berg och dal

höll min rimfrostiga hand

en kall vintersol lyste på ditt hår

och mina ögon dränktes i guld.

Snökristaller överallt

små små diamanter prydde marken

vi dykte ner i en driva

och himlen snuddade vid tårna.

Du höll min rimfrostiga hand

och vägrade släppa taget

Jag blickade mot solen

kall

men inombords var jag varm.

Över berg och dal

över snö och grus

i mot och medvind

håller du min hand.

Tusen och en natt, älskling.

Det var när det blodröda satinbandet föll på marken

och sanden fyllde tomrummet mellan tårna

då månskenet lyste upp vägen

och dammen hade lagt sig 

då fann vi ro

i varandras begärande famnar.

En stund av fullkomlig lycka

och stjärnorna såg på oss vetande

att morgonsolen skulle snart slå i blom

likt rosbusken i vår trädgård

i all sin prakt

Men i just denna stund

då saligheten tagit form

av tätt sammanslingrande människor

jag kysser dig godnatt

och somnar vid morgonkvisten

då tusen och en natt

aldrig är tillräckligt länge nog

för att älska dig.

Vid lyckans hörn

Kanske var det ängen bakom ladan vid lyckans hörn

eller kanske det var

tröskeln mellan att våga och avgrunden

där

där djupdök kvinnan i vitt.

Applåderna ekade i dalen.

Någonstans mellan regnbågen och näckrosorna

viskade han ömt hennes namn.

Orosmolnen tornade sig

och klänningen skiftade i neon

det bruna håret

piskade med sin fläta

alla lejon tillbaka.

Estraden var åter tom,

liljekonvaljerna hade torkat ut,

smultronen hade mormor redan plockat

och kvinnan i vitt

såg näcken komma

med öppna armar

från någonstans mellan regnbågen och näckrosorna

små salta droppar föll nerför hennes kind.

Hon var vid ängen bakom ladan vid lyckans hörn

och där viskade de

ömt varandras namn.

Livets gång.

Tiden flyter längsmed Nilen

då liksom nu

En värme obeskrivbar

och sand

på sand

Små spår

som vinden blåser bort.

Fotspår av ett barn

då liksom nu

går livet vidare.

En dödens bärare

svart som synden

högg tag i dom små bena.

En karavanare plockar upp

barnet som ligger så stilla.

Tiden flyter längsmed Nilen

döden tar oss alla

då liksom nu.

Livet går vidare
och tiden
den är flyktig.

Cafébesök.

De brutna kvistarna låg längsmed marken

kloakråttorna hade vågat sig fram

trots halkan

trots kylan

en konstant hunger

som aldrig blev mättad.

Det var som att flyga

när de gled längs med trottoaren

som om de aldrig gjort något annat.

Innanför fönsterrutan fanns glupska människor

croissanter i överflöd

råttorna suktade en stund

förgäves

återvände hem

och gnagade

på de brutna kvistarna

en konstant hunger

som ingen bark i världen

kunde mätta.

En kloakråttas cafébesök,

var en långvarig fattidgdom.

Vinterbarn.

Hon rev ner de retro mönstrade tapeten

fula, olivgröna med fläckar på.

tills den kala väggen stod bar

spegeln lämnade hon kvar

och framför stod en tjej med rödgråtna ögon

lite snorig var hon också

kinderna blöta

mer nerdränkta

salt

det smakade salt

livet var surt

kontraster

potatisnäsa

smutsig av jord

det gick inte att skrubba bort

läpparna blå

hon bet hårdare

det var ingen Mors lilla Olle visa.

Aldrig vacker.

Osäkerheten räckte fram sin hand

smekte henne ömt

fönstret var öppet

vinden tog henne i sin famn

känslan av att falla

falla

landa mjukt

Himlen hade aldrig varit så blå

Nya människor

Väggarna målades knallgula

och den lilla videungen sov

för än så var det vinter.