Kapitel två.

Där i stolen satt hon

den moderna Rapunzel med sitt svallande hår

Längtan och drömmar

självförverkligande av sitt slag

ja

där satt hon

och släppte ut sitt långa hår

Metallen smekte varje strå

likt en älskares ömma ord

i solens sken

värmen väcktes inombords

och håret föll

den ena strån efter den andra

Hon väntar på en grande finale

och blir inte besviken

Igår Rapunzel

idag en helt ny människa

Med sitt nya jag

reflekterandes i spegeln

stiger hon upp ur stolen

Betalar

och går ut

tiotusen ångestar lättare

Detta är hennes kapitel två.

Nordan vind

En liten dikt jag skrev igår kväll.

Nordan vind

För jag är det närmaste himlen du kommer att nå

det närmaste kärlek du kommer att få

Likt nordan vinden bär jag dig med,

till det okända landet du längtar så åt.

Trots den kyliga fasaden,

smeker jag dig ömt,

för du är det närmaste helvetes eld jag kommer,

så nära som jag drömt.

Vagga mig stilla,

viska mig tyst,

en dikt om kärlekens kraft att hela

denna brustna människas sargade själ 
i mörkrets dystra nyanser.

Håll om mig hårt då havet stormar

då dimman tätnar åt.

Jag lovar dig att aldrig lämna,

aldrig vackla i stormen som piskar.

Jag ger dig allt

lite till

mera ändå

tills du blåser liv i nordan vind

som tar dig hem ändå.

Drive in

Drive in

Vi satt där

i den vinterkalla bilen

stjärnorna tittade fram

billyktorna bländade oss med sin glans.

Det var som hollywood

för för den fattige,

walk of fame

för den som inte visste bättre.

Glasen immade åter

av all skratt.

Jag ritade ett hjärta,

för världen bör ses

genom ett hjärta av glas

- en mur mellan dig och mig,

så att elden inte bränner mig levande.

Doften av avgas stillar mitt sinne.

Mitt i all denna tumult

hör jag skratten eka runtomkring

och jag dras tillbaka till verkligheten

från en avlägsen, sorgsen plats

nostalgi

för under dina kläder

finns värme, kärlek

och en historia

som all kyla i världen

inte kan komma åt.

Det är i den vinterkalla bilen

som den riktiga resan börjar

vartsomhelst

närsomhelst

hursomhelst.

Vi kör mot friheten

ingenting är omöjligt

för de

som tittar på världen

genom hjärtan av glas.

Lilla fågel blå

Sorlet utanför

de gråa

våta trottoaren

lilla fågel blå

flög in i staketet

utanför grälar grannarna

barnbidragen bort spelade

och jag tar ett djupt andetag

det är inte så illa

tänker jag

för sorlet utanför

dövar allt annat

ögonlocken känns tunga

så jag stänger ögonen för en liten stund

hittar ett inre lugn

och vänder blicken mot himlen

där

där flyger lilla fågel blå fri

än en gång

och solen skiner

på min sida av staketet

I en annan del av stan

Där sitter dom och talar

i mitt inre inbillar jag

att det är om mig

jag tittar och möter blickar

vänder mig tillbaka och sörplar mitt kaffe

råkar hälla lite på jackan

som lyser i indigo

det gör inget, tänker jag

dom vet inte 

vilka stigar

jag vandrat på i mitt liv

vilka berg jag bestigit

överkommit,

rädslor

jag besegrat

så jag dricker mitt kaffe

det finns en skvätt kvar

sedan vänder jag mig om igen

och tittar på dom

 vid det andra bordet

ger dom det bredaste leendet

och önskar dom en trevlig dag

kaffekoppet lämnar 

och jag öppnar dörren till cafét

där går jag ut,

jag och min fläck.

Dom poetiska tankarna

Ibland händer saker

livet liksom

det bara händer

och plötsligt står du där

med din kaffekopp

och funderar

vad fan var det där?

och så har livet 

passerat dig

och fångat dig

så du sitter på bussen

påväg mot okänd mark

tillika spännande

open roads

med en gnutta rädsla

men mest av allt

framtidshopp

det kommer att bli bra

det är

som att öppna en ny bok

doften av en ny bok

är alldeles särskild

det väcker en lust

vars glöd är svår att släcka

du sitter på bussen

hjärtat slår hårt

du ångrar inget

du tittar inte tillbaka

för du har hela vägen framför dig

ingenting är omöjligt

och där på bussen

där

så öppnar du din nya bok

och börjar

med kapitel ett.

..ett nytt början.

Bland maskrosor och minfält

I en liten vrå i min värld

var det är inte så kallt

att tårna fryser

där lever minnen kvar

sena sommarkvällar

glittrande ögon

och fantastiska solnedgång

det jag lovat

att aldrig glömma

färgerna

i alla dess former

från det ena till det andra

i purpur

lyste ditt leende

och överröstade

allt i sorlet

och i mina ögon

fanns

finns

bara du

I en liten vrå i min värld

håller jag så hårt om dig

att jag ibland glömmer att andas

jag kryper tätt intill

tryggar mig om

att du finns kvar

här hos mig

Ibland gör det ont

för så ska kärlek göra

kärlek måste göra ont ibland

likt en taggtråd som fastnat

någonstans mellan

hjärtat och strupen

det skall riva

som ett rivjärn

bara för att vi skall kunna

se färgerna klarare igen

nyanser av purpur

smeker mig tröstande

för kärlek skall vara

en blandning

av maskrosor

och taggtrådar

och där någonstans

där skall vi vandra

hand i hand

på en minfält av prövningar

och där i mitten
var hårt och mjukt möter varann
där

skall jag vända mig till dig

och säga:

Jag älskar dig,
i alla nyanser av purpur.

/ sofie 2o13