Det känns som att glida
nerför ett rivjärn
på den grova sidan.
Jag mår illa och klamrar mig fast
i ryggstödet av soffan.
Det känns som att segla
på ett hav av spikar
och ett muller ovanför.
Det dånar, tjuter
är aldrig stilla
tankarna i mitt glob.
Jag är som ett ägg
snäppet överkokt och grå
så jag lägger mig tillbaka igen
på soffan som lyser i nyanser av tjutande blå.
Tystnad om jag får be
Maestro skall trolla nu
bort med måendet det dåliga
snart
snart
riktigt snart
så börjar föreställningen.
Jag lovar att stiga upp,
då det onda gömt sig i sitt vrå.
No comments:
Post a Comment