.: Kapitel fyra.

Där vid den italienska kusten går solen aldrig ner.

Väggarna är tegelstensröda

och påminner mig om oxblod när jag vandrar

på de steniga och sandiga trottaren.

Juliet är mitt namn.

Varje dag är likt en såpopera

ena dramatiska händelsen efter den andra

aldrig tystnad, lugn och ro.

Som mygg i den varma natten surrar de

och jag springer ifrån med snabba steg

blodsugare av den värsta slagen.

Gatlyktorna kastar en skugga

och jag hoppar in mörkret

ihopp om att inte bli hittad

Jag känner ögonen som följer mig

och försöker skaka bort känslan

känslan av att vara förföljd.

Det surrar i skuggorna bakom knuten.

Blicken faller på sargade händer

och illvilja bubblar till ytan,

Ilskan tar överhand

och plötsligt står jag i gatlampans sken

beredd på att slå tillbaka

redo för strid med adrenalinet som pumpar

da-da-dunk

Jag hör hjärtat klappa snabbare.

Surret upphör

ögonen är borta

och jag känner hur krampaktigt jag hållit händerna knutna

små små strimlor av blod sipprar fram till nagelbanden

-naglarna har märkt min kropp

Jag vandrar rakryggad och orädd vidare till nästa gata

där var Romeo håller hus.

.