Livets hopp

Bakom torpet den röda
en lada av timmer står
lite grå och ängslig
precis som gumman
som dit varje dag går.

Klabbe efter klabbe
hon staplar på
med yxan hon hugger
trots att benen vill ej hålla gå

Hösten smyger runt knuten
En brasa gumman har tänt
högra benet är bruten
hon glömde att stänga dörren
och nu står den på glänt.

Du kyliga vind från Norden
håll dig borta från denna gummas vrå
så att hon ej blir sänkt under jorden
med sina frusna tår.

Klabbe efter klabbe
nu brinner där
i spisen som hon tänt
Låt glöden värma gummans kropp
och låt i fönstren av denna röda torp
lysa värme, glädje och livets hopp.

Sommarminne

I en skrud av vitt

med virkad spetslinning

plockade hon prästkragar

i buketter på tjugofem.

Sommarsolen gassade

och hennes hår glittrade i guld.

Hennes ansikte speglade de levande såsom de döda

ett brett leende med ena ögat slutet

såsom farmor brukade göra.

Där ute på ängen går hon med änglar

och i änglars vakt är flickan ständigt.

Intet ont kan hända

som hjärtat inte klarar av

när flickan i skrud av vitt

plockar prästkragar

i buketter på tjugofem

de som farmor i himlen skall få.

Strålar av värme som sprider sig ömt

i hjärtat var allt det goda gror.

Farmors flicka på sommarängen  barfota går,

- ja hon går bland änglar.

Med prästkragar, i buketter på tjugofem.

Älskar.

Älskar inte,

Älskar.

såsom farmor brukade göra.

Finlands gröna guld

På sina äldre dagar ville hon se

hur det kändes att flyga högt

ovanför trädtopparna

någonstans bland molnen.

Skogen doftade av naturens grönska

och gumman andades in djupt.

En solstråle smög sig genom fönstret

och värmde hennes knäppta händer.

Gungstolen gungade i takt med moraklockan

och de små fåglarna kvittrade utanför.

En suck av längtan undslapp hennes läppar

som nu var en nyans av blått

från tjugotalets rosenröda.

Sakta,sakta vaggar gungstolen henne till sömns

och i drömmarnas land flyger hon nu

över Finlands gröna guld.

Där, någonstans bland molnen

flyger hon äntligen fri.

Det är aldrig försent att drömma.

Visdomsord

Rosor är ofta röda
Violer för det mesta blå
Lyckan kommer ofta
men desto oftare har jag sett den gå.

Men ingen fara kära du
lyckan kan ju ej gå tu.
Den som ger så han skall få,
för du skördar det du sår.

En stormig historia

Det var ett tag sen sist

insåg jag när vinden vinade och kinderna blev blöta.

Havet stormade

vågorna lika höga som båtens kant.

Lite rädd var jag

för det okända.

Mamelucker, tänkte jag

dom måste finnas där i djupet.

Det kändes, som om poseidon själv red på apostlahästarna

när skummet på ytan vaggades vidare

våg för våg

längre ut i det okända.

Respekt och fruktan

känslor som går hand i hand.

Livet hade tagit en vändning mot det bättre,

ironi på hög nivå

då man försökte rida ut stormen.

Den trygga hamnen omfamnade mig

med båda benan nu på stadig mark.

Jag vet vem jag är

Jag vet vart jag ska

Tre år senare

vet jag hur man rider ut en storm.

Ibland måste man dyka på djupet

ta sig en kallsup eller två

sen efteråt kan man glädjas över

att dyblöta kläder är den minsta av problemen man har.

Sådan är livet ute på ett stormigt hav

Den ena dagen är inte den andre lik.

Men nu sitter jag här efter färden,

och gläds över de stunder vi haft.

Solsken, lugn, storm och regn.
Du och jag havet,
du och jag.

Kärlek.

Du följde mig över berg och dal

höll min rimfrostiga hand

en kall vintersol lyste på ditt hår

och mina ögon dränktes i guld.

Snökristaller överallt

små små diamanter prydde marken

vi dykte ner i en driva

och himlen snuddade vid tårna.

Du höll min rimfrostiga hand

och vägrade släppa taget

Jag blickade mot solen

kall

men inombords var jag varm.

Över berg och dal

över snö och grus

i mot och medvind

håller du min hand.

Tusen och en natt, älskling.

Det var när det blodröda satinbandet föll på marken

och sanden fyllde tomrummet mellan tårna

då månskenet lyste upp vägen

och dammen hade lagt sig 

då fann vi ro

i varandras begärande famnar.

En stund av fullkomlig lycka

och stjärnorna såg på oss vetande

att morgonsolen skulle snart slå i blom

likt rosbusken i vår trädgård

i all sin prakt

Men i just denna stund

då saligheten tagit form

av tätt sammanslingrande människor

jag kysser dig godnatt

och somnar vid morgonkvisten

då tusen och en natt

aldrig är tillräckligt länge nog

för att älska dig.

Vid lyckans hörn

Kanske var det ängen bakom ladan vid lyckans hörn

eller kanske det var

tröskeln mellan att våga och avgrunden

där

där djupdök kvinnan i vitt.

Applåderna ekade i dalen.

Någonstans mellan regnbågen och näckrosorna

viskade han ömt hennes namn.

Orosmolnen tornade sig

och klänningen skiftade i neon

det bruna håret

piskade med sin fläta

alla lejon tillbaka.

Estraden var åter tom,

liljekonvaljerna hade torkat ut,

smultronen hade mormor redan plockat

och kvinnan i vitt

såg näcken komma

med öppna armar

från någonstans mellan regnbågen och näckrosorna

små salta droppar föll nerför hennes kind.

Hon var vid ängen bakom ladan vid lyckans hörn

och där viskade de

ömt varandras namn.

Livets gång.

Tiden flyter längsmed Nilen

då liksom nu

En värme obeskrivbar

och sand

på sand

Små spår

som vinden blåser bort.

Fotspår av ett barn

då liksom nu

går livet vidare.

En dödens bärare

svart som synden

högg tag i dom små bena.

En karavanare plockar upp

barnet som ligger så stilla.

Tiden flyter längsmed Nilen

döden tar oss alla

då liksom nu.

Livet går vidare
och tiden
den är flyktig.

Cafébesök.

De brutna kvistarna låg längsmed marken

kloakråttorna hade vågat sig fram

trots halkan

trots kylan

en konstant hunger

som aldrig blev mättad.

Det var som att flyga

när de gled längs med trottoaren

som om de aldrig gjort något annat.

Innanför fönsterrutan fanns glupska människor

croissanter i överflöd

råttorna suktade en stund

förgäves

återvände hem

och gnagade

på de brutna kvistarna

en konstant hunger

som ingen bark i världen

kunde mätta.

En kloakråttas cafébesök,

var en långvarig fattidgdom.

Vinterbarn.

Hon rev ner de retro mönstrade tapeten

fula, olivgröna med fläckar på.

tills den kala väggen stod bar

spegeln lämnade hon kvar

och framför stod en tjej med rödgråtna ögon

lite snorig var hon också

kinderna blöta

mer nerdränkta

salt

det smakade salt

livet var surt

kontraster

potatisnäsa

smutsig av jord

det gick inte att skrubba bort

läpparna blå

hon bet hårdare

det var ingen Mors lilla Olle visa.

Aldrig vacker.

Osäkerheten räckte fram sin hand

smekte henne ömt

fönstret var öppet

vinden tog henne i sin famn

känslan av att falla

falla

landa mjukt

Himlen hade aldrig varit så blå

Nya människor

Väggarna målades knallgula

och den lilla videungen sov

för än så var det vinter.

Kapitel tre

Kapitel tre

Han satt vid matbordet

Rörde vid det vildvuxna skägget

Ögonen glittrade

de berättade om ett nytt början

Kaffet var hett

den brände min tunga

Han skrattade hjärtligt

och hjärtat slog ett extra slag.

Lyckan kom för att stanna

till denna arbetarklassens man.

Han öppnade en öl

och tittade ut

Snöflingorna dalade ner

och dansade i hans ögon.

Kapitel tre

Är en solskenshistoria.

Dimmigt Rosa - En kärleksaffär

Livet var inte dimmigt rosa.

Nyanser av azurblått och saffrans gult

spygrönt kallade dom det vid järnaffären.

Kylskåpspoesi med ölstänk på

En gammal ostbit som hade gått ut 2009.

Kläderna hade brustit i sömmarna

och behån gav inte den stöd som hon behövde.

Golvet var smutsigt

han hade inte kommit hem den natten.

Hon undrar var han var?

Telefonräkningen spökade hennes annars rofyllda sinne.

Taklampan gick sönder i förrgår.

Hon värmer upp en bit pizza i mikrovågsugnen,

känner att hon borde ta en dusch

var det 4 eller 5 dagar sen sist?

minnet började ge vika.

Grått och mulet ute

och med slasken kommer våren

Hon kliar sig på armen

äter

för att sedan måla den närliggande väggen i azurblått och saffransgult.

Klockan är fem.

Han hade fortfarande inte kommit hem.

Hon undrar var han är?

Raskt tar hon på sig tofflorna och morgonrocken.

Hämtar posten från en överfull postlåda.

Räkningar

Reklam

Ett avskedsbrev

han var i Rhodos

med henne.

Med blöta tofflor gick hon in,

öppnade en flaska vin

och firade 

ett kapitel som slutade

dimmigt rosa.

Gränslandet

Vinden blåste in genom fönstret

spjälgardinen fladdrade sakta.

Ute gick solen ner i dom mest underbara färger

det skar till i hjärtat av längtan.

En bil passerade

och dess lyktor fick mig att återvända till vardagen.

Stunden var borta,

en stund av tystnad och ro.

Fjärrkontrollen till tv'n hade ramlat på golvet

batterierna låg utspridda på mattan

ironiskt, tänkte jag

de känner sig precis som jag.

Utlämnade, nakna och ensamma.

Jag plockar upp batterierna, sätter dom på sin plats.

Ett avsnitt till, sen skall jag sova.

Ett avsnitt till

så är jag inte så ensam längre.

Mörkret föll och hjärtat blödde.

Vinden vaggade mig stilla.

Månljuset smekte min kind
Gränslandet, här kommer jag.
Ge mig tystnad och ro.

Änkans glömska

Den gamla grannfrun var ensam

hon stod och klöv ved trots slaskvädret

spisen var kall och räkningarna obetalda.

Hennes rödrutiga tröja, numer urtvättad och blek

den var hennes käraste ägodel

som hon fått av sin make.

Doften av tall spred sig i hennes kök

när hon tände en brasa i kaminen.

Han skulle ut och segla, hade han sagt.

Borta en timme eller så, hade han sagt.

Kaffet kokar hon i sin kaffepanna

för hon visste

att det godaste kaffet som finns

får man när kaffet kokat över några gånger.

Hon sätter sig med sin kopp vid köksbordet.

Grannfrun tittar ut

och funderar var maken håller hus

det var 46 år senare.

Kaffet hade kallnat.

Ålderdomens höst hade anlänt.

En finsk tango

Sorgen kan ibland falla över mig

skölja mig likt regnet som piskar marken

en asfalt så grå och kall

Jag minns när vi kysstes

hur våra tungor dansade en finsk tango

och den glöd som sprakade

flammade nu upp i en magnifik eld

kanske är vi pyromaner i hjärtat

bränner upp varandra med passion

men helt ärligt älskling

så har jag inget emot att dö så.

Vi står framför huset som är i brand

du håller min hand

och jag din.

Jag har aldrig varit kall sen dess,

sedan den dagen, då dina gröna ögon såg på mig

och i mitt hjärta

finns du.

Låt regnet falla

låt den skölja över asfalten den svarta
för du finns hos mig
och jag kan äntligen dansa
en finsk tango
med dig.

Kapitel 8.

Hon tittade upp från boken

slet sig ifrån orden ett tag

Magen gjorde ont

och hon fick svårt att andas

ute satt kråkorna på ellinjen

kolsvarta och vackra

dom sjöng en sorglig melodi

och Juliet vände bort blicken

Bussen hade stannat

mitt i vildmarken

för punka, sånnt händer också.

Kvarsittande på sin bänk dammade hon  av sin jacka

den hade fått stå kvar för länge.

Blicken riktades åter till boken

boken, som aldrig tar slut

en tår föll efter kapitel fyra

hon hade hoppat över fem och sju

dom väckte för många smärtsamma minnen.

Molnen hade skingrat sig

och en solstråle trängde sig genom trädtopparna

Granen brevid lyste upp likt ett eldklot

och lovade guld och rikedomar.

Busschauffören klev på

och sade att vägen är gropig och lång

men sätt på er säkerhetsbälten tillbaka

och för Guds skull, håll i er.

Svajar bussen åt ena hållet - luta er mot det andra.

Bussen startar igen

och motorljudet vaggar henne till sömns.

Kapitel 8.

Kapitel fyra.

Där vid den italienska kusten går solen aldrig ner.

Väggarna är tegelstensröda

och påminner mig om oxblod när jag vandrar

på de steniga och sandiga trottaren.

Juliet är mitt namn.

Varje dag är likt en såpopera

ena dramatiska händelsen efter den andra

aldrig tystnad, lugn och ro.

Som mygg i den varma natten surrar de

och jag springer ifrån med snabba steg

blodsugare av den värsta slagen.

Gatlyktorna kastar en skugga

och jag hoppar in mörkret

ihopp om att inte bli hittad

Jag känner ögonen som följer mig

och försöker skaka bort känslan

känslan av att vara förföljd.

Det surrar i skuggorna bakom knuten.

Blicken faller på sargade händer

och illvilja bubblar till ytan,

Ilskan tar överhand

och plötsligt står jag i gatlampans sken

beredd på att slå tillbaka

redo för strid med adrenalinet som pumpar

da-da-dunk

da-da-dunk

da-da-dunk

Jag hör hjärtat klappa snabbare.

Surret upphör

ögonen är borta

och jag känner hur krampaktigt jag hållit händerna knutna

små små strimlor av blod sipprar fram till nagelbanden

-naglarna har märkt min kropp

Jag vandrar rakryggad och orädd vidare till nästa gata

där var Romeo håller hus.

Ingen solskenshistoria.

Det känns som att glida

nerför ett rivjärn

på den grova sidan.

Jag mår illa och klamrar mig fast

i ryggstödet av soffan.

Det känns som att segla

på ett hav av spikar

och ett muller ovanför.

Det dånar, tjuter

är aldrig stilla

tankarna i mitt glob.

Jag är som ett ägg

snäppet överkokt och grå

så jag lägger mig tillbaka igen

på soffan som lyser i nyanser av tjutande blå.

Tystnad om jag får be

Maestro skall trolla nu

bort med måendet det dåliga

snart

snart

riktigt snart

så börjar föreställningen.

Jag lovar att stiga upp,

då det onda gömt sig i sitt vrå.

Återfödelse

Jag önskar jag kunde lägga mig

i ett hål i marken.

Slå rot långt bland sten och mull

stanna i tystnaden

Jordskalv som ekar likt rockkonserten på 80-talet.

Gödsel som är bättre än ett kallt glas mjölk på morgonen.

Ett hem för natten.

Jag önskar jag fann dig

där bland maskar och kryp

jag skulle växa för att komma dig närmare.

Vi kunde värma varann

för under ytan är det kallt.

Jag önskar att vi en dag skulle grävas fram

studeras och granskas

dissekeras och slukas

för att efter en lång färd 

åter bli ett med naturen,

för att kunna återfödas,

så jag kunde vara med dig 

i all jordslig evighet.

Fågelskrämman

Fågelskrämman

Fönstret var alltid stängt på andra sidan gatan.

Människor utanför passerade och lade aldrig märke till

fågelskrämman vid postlådan.

Brevbäraren skulle gå i pension nästa maj

Grannfruns småkusin hade skiljt sig från sin make.

På andra sidan gatan hände det alltid något makabert.

Ibland kände sig fågelskrämman bortglömd.

Med sina små stråfingrar höll hon hårt om sin postlåda.

Hon fick aldrig något i sin låda förutom de sedvanliga reklambladen,

men det var ändå något,

bättre än ingenting.

Vinter blev till vår

och den sista snön smälte bort från fågelskrämmans filthatt.

Människor utanför passerade och lade inte märke till

att fågelskrämman låg nu stilla på marken.

Brevbäraren lyfte upp fågelskrämman,

satte ett brev i postlådan,

och trallade glatt vidare.

Det var maj.

I en mjukare värld.

Jag är rosig om kinderna

vinterkölden kom i förrgår.

Gatorna är oplogade

men det gör ingenting

för jag vandrar barfota ändå.

Känseln tappade jag för längesen,

tio kvarter bakåt.

Det gör ingenting,

för jag vägrar titta tillbaka.

Värmen finns att hittas

framåt.

Vinden sjunger för mig

och snöflingorna smakar fortfarande lika 

som då man var liten

Jag är en bit av sommar och glädje

som trallar mig i livet framåt.

Kapitel två.

Där i stolen satt hon

den moderna Rapunzel med sitt svallande hår

Längtan och drömmar

självförverkligande av sitt slag

ja

där satt hon

och släppte ut sitt långa hår

Metallen smekte varje strå

likt en älskares ömma ord

i solens sken

värmen väcktes inombords

och håret föll

den ena strån efter den andra

Hon väntar på en grande finale

och blir inte besviken

Igår Rapunzel

idag en helt ny människa

Med sitt nya jag

reflekterandes i spegeln

stiger hon upp ur stolen

Betalar

och går ut

tiotusen ångestar lättare

Detta är hennes kapitel två.

Nordan vind

En liten dikt jag skrev igår kväll.

Nordan vind

För jag är det närmaste himlen du kommer att nå

det närmaste kärlek du kommer att få

Likt nordan vinden bär jag dig med,

till det okända landet du längtar så åt.

Trots den kyliga fasaden,

smeker jag dig ömt,

för du är det närmaste helvetes eld jag kommer,

så nära som jag drömt.

Vagga mig stilla,

viska mig tyst,

en dikt om kärlekens kraft att hela

denna brustna människas sargade själ 
i mörkrets dystra nyanser.

Håll om mig hårt då havet stormar

då dimman tätnar åt.

Jag lovar dig att aldrig lämna,

aldrig vackla i stormen som piskar.

Jag ger dig allt

lite till

mera ändå

tills du blåser liv i nordan vind

som tar dig hem ändå.

Drive in

Drive in

Vi satt där

i den vinterkalla bilen

stjärnorna tittade fram

billyktorna bländade oss med sin glans.

Det var som hollywood

för för den fattige,

walk of fame

för den som inte visste bättre.

Glasen immade åter

av all skratt.

Jag ritade ett hjärta,

för världen bör ses

genom ett hjärta av glas

- en mur mellan dig och mig,

så att elden inte bränner mig levande.

Doften av avgas stillar mitt sinne.

Mitt i all denna tumult

hör jag skratten eka runtomkring

och jag dras tillbaka till verkligheten

från en avlägsen, sorgsen plats

nostalgi

för under dina kläder

finns värme, kärlek

och en historia

som all kyla i världen

inte kan komma åt.

Det är i den vinterkalla bilen

som den riktiga resan börjar

vartsomhelst

närsomhelst

hursomhelst.

Vi kör mot friheten

ingenting är omöjligt

för de

som tittar på världen

genom hjärtan av glas.

Lilla fågel blå

Sorlet utanför

de gråa

våta trottoaren

lilla fågel blå

flög in i staketet

utanför grälar grannarna

barnbidragen bort spelade

och jag tar ett djupt andetag

det är inte så illa

tänker jag

för sorlet utanför

dövar allt annat

ögonlocken känns tunga

så jag stänger ögonen för en liten stund

hittar ett inre lugn

och vänder blicken mot himlen

där

där flyger lilla fågel blå fri

än en gång

och solen skiner

på min sida av staketet

I en annan del av stan

Där sitter dom och talar

i mitt inre inbillar jag

att det är om mig

jag tittar och möter blickar

vänder mig tillbaka och sörplar mitt kaffe

råkar hälla lite på jackan

som lyser i indigo

det gör inget, tänker jag

dom vet inte 

vilka stigar

jag vandrat på i mitt liv

vilka berg jag bestigit

överkommit,

rädslor

jag besegrat

så jag dricker mitt kaffe

det finns en skvätt kvar

sedan vänder jag mig om igen

och tittar på dom

 vid det andra bordet

ger dom det bredaste leendet

och önskar dom en trevlig dag

kaffekoppet lämnar 

och jag öppnar dörren till cafét

där går jag ut,

jag och min fläck.

Dom poetiska tankarna

Ibland händer saker

livet liksom

det bara händer

och plötsligt står du där

med din kaffekopp

och funderar

vad fan var det där?

och så har livet 

passerat dig

och fångat dig

så du sitter på bussen

påväg mot okänd mark

tillika spännande

open roads

med en gnutta rädsla

men mest av allt

framtidshopp

det kommer att bli bra

det är

som att öppna en ny bok

doften av en ny bok

är alldeles särskild

det väcker en lust

vars glöd är svår att släcka

du sitter på bussen

hjärtat slår hårt

du ångrar inget

du tittar inte tillbaka

för du har hela vägen framför dig

ingenting är omöjligt

och där på bussen

där

så öppnar du din nya bok

och börjar

med kapitel ett.

..ett nytt början.

Bland maskrosor och minfält

I en liten vrå i min värld

var det är inte så kallt

att tårna fryser

där lever minnen kvar

sena sommarkvällar

glittrande ögon

och fantastiska solnedgång

det jag lovat

att aldrig glömma

färgerna

i alla dess former

från det ena till det andra

i purpur

lyste ditt leende

och överröstade

allt i sorlet

och i mina ögon

fanns

finns

bara du

I en liten vrå i min värld

håller jag så hårt om dig

att jag ibland glömmer att andas

jag kryper tätt intill

tryggar mig om

att du finns kvar

här hos mig

Ibland gör det ont

för så ska kärlek göra

kärlek måste göra ont ibland

likt en taggtråd som fastnat

någonstans mellan

hjärtat och strupen

det skall riva

som ett rivjärn

bara för att vi skall kunna

se färgerna klarare igen

nyanser av purpur

smeker mig tröstande

för kärlek skall vara

en blandning

av maskrosor

och taggtrådar

och där någonstans

där skall vi vandra

hand i hand

på en minfält av prövningar

och där i mitten
var hårt och mjukt möter varann
där

skall jag vända mig till dig

och säga:

Jag älskar dig,
i alla nyanser av purpur.

/ sofie 2o13